painted Gustavus Adolphus of Sweden at the Battle of Breitenfeld in 1632  Related Paintings of Johann Walter :. | Le Comte Robert de Montesquiou (mk20) | Allegory of Love | Portrat eines Patrizierpaares | Details of The Schreckenstein Crossing | Saint jean-Baptiste |
Related Artists:
WATTEAU, Antoine
(1684?C1721). French painter of Flemish descent, b. Valenciennes. Until 1704 poverty forced him to work in the shops of mediocre artists, where he produced genre and devotional subjects. In 1704?C8 he studied in the studio of Claude Gillot, an adept painter of scenes of theatrical life, which later became the subject of some of Watteau's finest paintings, such as Love in the Italian Theatre and Love in the French Theatre (both: Berlin). In 1708?C9 Watteau worked with the decorator Claude Audran. Watteau attracted the attention of eminent patrons in his last years, including the comte de Caylus, his biographer, and in 1717 he was made a full member of the Acad??mie royale. The Embarkation for Cythera (1717; Louvre) is characteristic of his art; it is a delicate, courtly fantasy, represented in warm and shimmering pastel tones that place him among the great colorists of all time. A lyric, Giorgionesque quality pervades his airy, gay, and sensuous scenes, which have a poignancy that none of his followers attained. Out of the most fleeting aspects of life he created an enduring and individual art. His exquisite paintings influenced fashion and garden design in the 18th cent. Other outstanding works include Gilles (Louvre), Perspective (Mus. of Fine Arts, Boston), Mezzetin (Metropolitan Mus.), and Gersaint's Shop Sign (1719; Berlin).
Ferdinand Olivier
German Painter, 1785-1841 Painter, draughtsman and lithographer, brother of Heinrich Olivier. The brothers' mother was a court opera singer in Dessau, and Ferdinand's later interest in the German medieval and Nazarene styles owed much to the intellectual climate at the Anhalt-Dessau court, where Leopold III Frederick Francis, Prince of Anhalt-Dessau, had been the first German prince to introduce the Gothic Revival style. Olivier took up drawing in 1801-2 under the tuition of Carl Wilhelm Kolbe and the engraver Johann Christian Haldenwang (1777-1831). In 1802-3 he accompanied his father to Berlin, where he studied woodcut techniques under Johann Friedrich Gottlieb Unger (1755-1804) and may have attended August Wilhelm Schlegel's lectures on belles-lettres and art. It was here, at the latest, that he discovered Herzensergiessungen eines kunstliebenden Klosterbruders (Berlin, 1797) by Wilhelm Heinrich Wackenroder and Ludwig Tieck, and the latter's Franz Sternbalds Wanderungen (Berlin, 1798), two books of vital significance for the painting of the Romantic era. Having decided to make art their career, Ferdinand and his brother Heinrich spent two years (1804-6) in Dresden, where they copied the works of Ruisdael and Claude Lorrain in the art gallery during the summer months. Ferdinand also took lessons from Jacob Wilhelm Mechau (1745-1808) and Carl Ludwig Kaaz, both painters of idealized landscapes, and he was probably introduced to the work of Philipp Otto Runge and Caspar David Friedrich by Friedrich August von Klinkowström (1778-1835), a friend of Runge. In June 1807 Ferdinand's excellent knowledge of French led to his appointment as embassy secretary in Paris, where Heinrich soon joined him. However, after just a few weeks he gave up his diplomatic career in order to devote himself to a study of the Musee Napoleon, which at that time housed art treasures pillaged from all parts of Europe. Ferdinand and Heinrich jointly produced three paintings for Leopold III Frederick Francis of Anhalt-Dessau: a portrait of Napoleon on Horseback (c.1809; W?rlitz, Schloss), and a Last Supper and Baptism (1809-10; Werlitz, Evangel. Ch.) for the Gothic Revival church in Werlitz. Although these last two were supposed to be copies after the 'old German school', the Olivier brothers in fact used 15th- and 16th-century Dutch and Flemish models to create original compositions. At the end of 1809 they returned to Dessau.
georg von rosen
Johan Georg Otto von Rosen, född 13 februari 1843 i Paris, död 1923 i Stockholm, var en svensk konstnär och greve av ätten von Rosen. Han målade i den akademiska stilen, till stor del historiemåleri och porträtt. Han var professor vid Konstakademien 1880-1908 och dess direktör 1881-1887 samt 1893-1899. Som konstakademiens direktör kom han i stark konflikt med den nya generation av konstnärer som krävde reformer av akademiens utbildning och utställningsverksamhet, de så kallade opponenterna. Georg von Rosen föddes i Paris 1843 som son till generalkonsuln greve Adolf Eugene von Rosen (kallad "de svenska järnvägarnas fader") och hans hustru Euphrosyne Rizo-Rangabe. Hans första levnadsår förflöt i Paris, varifrån familjen flydde till Sverige under februarirevolutionen 1848. Han studerade 1855-1861 vid Konstakademien i Stockholm. 1862 besökte Rosen världsutställningen i London där han lärde känna belgaren Henri Leys' arbeten, målningar med scener från medeltiden och renässansen målade i ålderdomlig stil. Dessa verk gjorde ett stort intryck på von Rosen. Han skrev själv Stående hvarje dag i flere timmar, försjunken i åskådandet af dessa om en snart sagdt öfvermänsklig intuition vittnande bilder, som likväl flertalet i den stora hopen med likgiltighet skred förbi, drömde jag mig tillbaka in i en hänsvunnen tid och för mina yttre ögon försvann hela den öfriga utställningen, den omgifvande mängden, ja hela den existerande verlden! Då jag lemnade London, var jag på 14 dagar vorden 300 år äldre. Rosen uppsökte följande året mästaren i Antwerpen och tillbringade en tid i hans umgänge och i hans atelje. Återkommen till Sverige, inspirerad av mötet, målade han Sten Sture d.ä. intåg i Stockholm. Den medeltida stadsmiljön med det noggranna återgivandet av stenläggningen och den närmast osannolika rikedomen på byggnadsdetaljer känns igen från Leys målningar. von Rosen belönades med kunglig medalj för målningen, och blev hyllad och uppskattad av Oscar II på grund av bildspråket, som i hög grad uttryckte den oscarianska epokens ideal. Samma år begav han sig ut på resa och besökte Egypten, Palestina, Syrien, Osmanska riket, Grekland och Ungern där han studerade måleri. 1866 vistades han ett år i Rom och vistades sedan åter hos Leys fram till dennes död 1869. Därefter studerade han i Menchen under Karl Piloty och reste sedan vidare till Italien innan han återkom till Sverige 1871. Efter hemkomsten målade han Erik XIV och Karin Månsdotter. 1872 blev han ledamot av Konstakademien, 1874 blev han vice professor, 1879 kammarherre och 1880 professor i figurteckning och målning. 1881-1887 samt 1893-1899 var han direktör för Akademins läroverk. 1892-1900 var han även ordförande i Nordiska samfundet till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet, numera Djurens Rätt. Han avled 1923 och förblev ogift under hela sitt liv.